En förebild

Ibland träffar man människor som bara känns helt rätt. Personer som är allt det där som man själv skulle vilja vara. Sedan kanske man vill vara lite annat också, men om man då fick med allt det där som personen hade, så skulle det bli så mycket bättre. För mig är detta en förebild. Någon som representerar något som jag tycker är bra och också vill vara.

Idag var min fru Anna och jag på begravning i Lysekil. Det var Margit Olsson som hade avlidit och nu var det dags för begravningsgudstjänst. Oftast har jag väldigt svårt för begravningar, tycker det är lite jobbigt när människor gråter av sorg och saknad.

Den här begravningen var väldigt fin. Det finns nog många anledningar till detta. Den första var att Margit, vi brukar kalla henne Moster, blev 98 år. Hon bodde fram till i höstas, själv i sin lägenhet i Lysekil och klarade sig mycket bra. Lite hjälp av hemtjänsten var det enda hon behövde. Hon blev aldrig beroende av någon för att klara av att leva livet.

En annan anledning var att det var väldigt många människor som kom på begravningsgudstjänsten. Prästen påtalade under lunchen som följde, att om Moster hade gått bort vid 80, då hade kyrkan varit full. Det var och är nämligen väldigt många människor som följt Moster och som blivit berörda av hennes sätt att bemöta dem. Jag tror nämligen att Moster var beroende av att se och bekräfta andra människor. Detta sätter sina spår.

Moster arbetade under sin yrkesverksamma tid som lärare i Lysekil, och de flesta som är uppväxta där har mött henne i skolan. Idag efter begravningsgudstjänsten var det äldre damer, runt 70 års ålder, som berättade om hur Moster hjälpte dem att klara skolan och hur detta påverkade deras fortsatta liv. Hur många av oss har varit på vår lågstadielärares begravning, eller kommer att gå dit när det är dags?

En gammal elev från 50-talet skrev i en lokal tidning med rubriken "En älskad lärare":
"Individuella studieplaner var inte uppfunna ännu, men vår fröken använde sig av sin egen metod att behandla varje elev speciellt. En elev som hade svårt för sig i ett ämne fick uppmuntran för varje litet framsteg, medan den som lärde sig snabbare sporrades till nya tag. Själv hade jag svårt för multiplikationstabellen, som vi ju måste lära oss utantill. Då fick jag "omläxa" och så stannade fröken kvar med mig någon minut när kamraterna gick in på morgonen och så fick jag viskande läsa upp tabellen. Jag behövde inte skämmas i klassrummet. Vår fröken ville inte att vi skulle skämmas. Hon fick oss att känna oss värdefulla och duktiga - om inte alla på allt, så alla på något."

Varje sommar brukar min familj och jag vara ute och segla med vår Vega, en segelbåt som heter ForAnna (IV Anna), och då passerar vi Lysekil och självklart Moster. Det är kanske inte det mest spännande för barn från 3-9 år att hälsa på en 98-åring, men alltid har barnen velat och hoppats att vi ska åka till Lysekil för att hälsa på Moster (alla kallade henne så, även om det är svärfars moster). Jag tror att barnen kände så här, för de visste att de alltid blev bemötta med stor kärlek och bekräftelse. Moster såg varje individ och fick oss att förstå att vi alla vara speciella och unika.

Idag under begravningsgudstjänsen sjöng vi Psalm 217. Den handlar om något större, men den passar lika bra in på Moster och vår känsla av henne när vi närmar oss i vår segelbåt:
"All din nåd är en öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet."

Moster är för mig en stor förebild, framförallt när det kommer till hur man lever i förhållande till andra människor. I min strävan att vara lycklig i hur jag lever, kommer jag ta med mig många bitar från Moster i mitt sätt att bemöta och se andra.

Om du passerar Lysekil med båt, eller promenerar i den livliga hamnen. Titta då upp mot den stora kyrkan på berget. Tänk på Moster och hur hon med sin omtanke satte sina spår hos många människor.

Moster Margit, nu har du hittat hem!

Ett sista tack och farväl.

/Marcus