Jobbet och jag

Jag har ett ganska klurigt förhållande till arbete. Jag älskar nämligen att vara ledig. Samtidigt har jag en förmåga att göra ett bra jobb. Det är iallafall vad andra säger. Hur får man detta att gå ihop?

Förmodligen gör min fokus och intensitet på och i arbetet, att jag längtar efter och uppskattar ledigheten. Jag har kollegor som har svårt för att vara helt lediga, vilket jag upptäckt är en svårighet för många lärare och andra personer som jobbar inom socialt arbete, men detta är absolut inget problem för mig. Vilket jag är mycket glad över.

Ofta får jag frågan: ”Vad gör du nu då?” Detta grundar sig förmodligen i att jag de senaste åren hållit på med ganska många olika saker. Sedan jag tog studenten från Elof Lindälvs gymnasium i juni 1996 har jag under dessa 13 år: Arbetat som truckförare på Beiersdorf i Kungsbacka(96-97), gjort vapenfri tjänst som Räddningsman i Revinge(97), läst till och arbetat väldigt kort tid som Undersköterska i Göteborg (98-99), läst till Audionom i Göteborg (99-01), arbetat som Audionom i Skene och Borås (01-05), läst till yrkeslärare (Omvårdnad) i Göteborg (05-06), arbetat som Deltidsbrandman i Kungsbacka (05-09), startat och arbetat med Lyckans Backe i Lerkil (05-06) och arbetar nu, sedan -06, som Yrkeslärare på Omvårdnadsprogrammet i Göteborg på Katrinelundsgymnasiet.

I varje jobb som jag har varit i, har jag alltid sagt: ”Detta är det bästa och roligaste jobb jag har haft!”. Eventuellt är det så att jag verkligen har lätt för att se mening i det jag gör och då blir jobbet roligt. Min önskan är verkligen att jag alltid ska kunna känna så här för varje jobb och uppgift jag har.

En annan sida av min jobbkarriär är att jag aldrig hållit fast vid något jobb i mycket mer än 4 år. Detta har främst berott på att andra chanser har dykt upp, men jag har på något sätt p.g.a. rastlöshet sökt upp andra och nya vägar att gå. I grunden för detta ligger nog även min rädsla för att ”fastna” på ett arbete. Att efter många år gå kvar i samma spår och känna att det man gör är tråkigt och meningslöst.

Samtidigt är jag väldigt konstruktiv i mina tankar, och detta leder också till att jag kan få idéer och samtidigt möjligheter som leder vidare. Detta kanske gör att jag aldrig riskerar att hamna i gamla fåror…

Detta läsår har jag förmånen att få gå ett orienteringsprogram som heter Morgondagens Enhetschefer. Det är en slags orienterande utbildning för personer inom Göteborgs Stad som kan tänka sig att arbeta som ledare i framtiden. En del av denna utbildning är karriärsplanering. Där tittar man, bland mycket annat, på vad som är viktigt för den arbetsplats man är på. Här har jag kommit fram till att för mig är det två saker som är mycket viktiga: Möjligheten att kunna utveckla verksamheten och att det på arbetsplatsen finns möjlighet till bra kommunikation. Det finns fler delar som är viktiga, men dessa är för mig grundläggande.

Om min framtid vet jag ingenting. Att inte veta tycker jag är bra, och väldigt spännande. Jag tar min yrkeskarriär för vad den blir, och den attityden tror jag gynnar mig i många lägen. Det enda jag vet är att jag just nu är på en arbetsplats och har ett jobb där jag trivs mycket bra. Jag är inblandad i flera nya projekt som förbättrar verksamheten, jag har många bra kollegor med rätt inställning till arbete och jag får arbete med människors utveckling. Kommunikationen är bra och öppen. Detta gäller åt alla riktningar i organisationen.

Vad framtiden har att utlova vet jag inte, men jag tror det kan vara vettigt att ibland fundera på vilken riktning man har just nu, och om den riktningen känns rätt. Annars kanske man plötsligt hamnar på ett mål som man inte visste fanns och egentligen inte ville eller borde ha hamnat på.

Den fundering blir när det är dags att sätta upp mål för 2010. Detta ska jag vänta några veckor med, och istället fortsätta min självanalys. Nästa del att analysera blir min hälsa och jag.

Idag har det varit -17 grader här i Klövsjö, men ingen vind vilket har gjort det möjligt att vara utomhus. Vi har hyrt skidor till barnen och de har hunnit med några åk i den lilla barnbacken. Imorgon blir det, förhoppningsvis, en tidig uppgång och många timmar i backarna.

/Marcus

Klövsjö, lugnet och framtiden

Äntligen har vi parkerat bilen, packat in alla våra väskor och tagit en lång sovmorgon. Vi har kommit fram till mina föräldrar i Klövsjö, och lagt beslag på övervåningen i deras härliga vinterhus.

Känslan av att komma hem blir, förutom till vårt eget hus, inte tydligare än att komma hem till sina föräldrar. Även om det var 13 år sedan jag bodde hos dem på "riktigt", så finns ändå känslan av trygghet kvar när man sitter där med dem i köket och bara pratar om allt möjligt. Ett härligt lugn fyller rummet, både på utsidan och insidan.

Här i Klövsjö kommer vi, som traditionen bjuder, också fira av det gamla och in det nya året. 2009 har varit ett bra år på många plan, men nu är det dags att kika framåt. Detta har jag ju tänkt att göra i en liten personlig variant av "balanserat styrkort" och före utformningen av detta måste jag göra klart min personliga analys.

Hittills har jag skrivit om 'Familjen och jag'. Detta kanske jag kan fundera mer över, men förutom familjen så finns det fler delar som jag ska ha med i min målformulering, och därför också först måste analysera:

• Jobbet
• Utbildning
• Hälsan
• Fritiden
• Ekonomi
• Vänner
• Övriga engagemang
• och eventuellt andra delar.

Imorgon ska jag fundera över mitt jobb och vad jag har för tankar och funderingar när det gäller detta.

Vädret i Klövsjö just nu är: Snöigt, -13 grader och väldigt blåsigt. Nu ska vi ut och åka pulka vid skidbacken!

God fortsättning!

/Marcus

Omtanke

Omtanke. Klokt övervägande eller förtänksamhet? Ja, både beskrivningarna passar på detta ord.

När det kommer till jul så pratar vi mycket om att vara nära våra kära. Träffa familj och vänner. I hela världen reser människor mil, efter mil för att få träffas och dela med sig av sin kärlek till varandra. Vi har ibland handlat julklappar som delas ut under tjo och tjim, och framförallt har vi planerat och förberett så att barnen ska få en härlig tid.

Allt detta bygger på djupt rotade traditioner. Traditioner som bygger på att vi tycker om att träffas och att vi gärna är tillsammans med människor vi älskar. En härlig tid! För de flesta av oss...

Vi behöver inte sätta oss framför tv-apparaterna för att lära oss att detta inte är den sanna bilden för alla i världen. Det räcker att vi öppnar den lokala tidningen, tittar lite extra noga när vi julhandlar våra julklappar eller kanske bara lyssnar och tittar på vad som händer runt oss på jobbet eller kanske till och med på gatan där hemma. Det finns många som inte längtar efter julen. Och för dessa måste vi ha omtanke, och ibland kanske mer än så.

Varje år vid den här tiden kan vi läsa om hur en annan bild av julen kan se ut. Ensamma mammor i behov av bidrag för att kunna ge julklappar, ensamma barn som inte får någon jul som många andra och barn till föräldrar som tar till flaskan då ångest och panik börjar sprida sig i kroppen och då går in i en annan verklighet. Detta är också julen för många.

På min skola skulle jag kunna peka ut vilka det är som, av olika anledningar, inte firar jul på det sätt som vi gör. Dessa elever vill nämligen inte gå hem när julavslutningen är avklarad. När alla andra elever snabbt försvinner efter sista pepparkakan och obligatoriska julkramen, så finns det alltid några som blir kvar. Pratar länge med lärarna eller bara sitter i studiehallen och surfar på en dator. De finns kvar i skolan tills det är dags för personalen att gå hem.

Dessa barn och ungdomar kommer inte fira jul som "alla andra" gör. Deras familj kanske inte firar jul överhuvudtaget, eller så vet de att dagarna mellan jul och nyår kommer vara fyllda av fylla, ilska och bråk.

Så här ser delar av vår värld ut. Idag och överallt, även nära oss.

Jag menar inte att vi pga detta ska avskaffa julen och sluta dela vår kärlek till våra närmsta. Tvärtom. Vi ska med stor omtanke öka vår kärlek till de som finns runtomkring oss, och se till att fler människor ryms inom våra ramar.

För om vi gör det, då blir julen bättre för många.

Mitt jullöfte till mina elever i klassen är att jag ska kontakta personer som jag bryr mig om, men inte har pratat med på länge. Alla kan behöva en bekräftelse på att det finns någon som tänker på dem. Glöm inte det!

God omtanke ger en mysig jul!

God jul!

/Marcus

Ps. Idag fyller min kära lillasyster år. Jag har ringt henne, men: Grattis syrran!

Snö och barn

I morse var min tanke att under dagen skriva ett inlägg om hur vackert vårt land är just nu. Med snötäcket som gör att allt går i vitt. När min fru Anna idag kom hem från sista arbetsdagen före lovet, så hade hon fått med sig en liten bok i present från någon klassförälder.

I boken som heter Att bara vara, fann jag en kort text skriven av Anne Swärd. Den texten får även bli mina tankar och ord för hur vi har det just nu:

"Trots att naturen är så vacker är den kanske som allra vackrast när den inte syns - täckt av ett tjockt lager nyfallen snö."

Idag har vi åkt pulka på Tölö kyrkas kyrkogård. En härlig backe i två delar. Lite snabbare än vad vi är vana vid från området, och det visade sig snabbt då jag ställde mig längst upp och skickade iväg Måns, 4 år, för sitt första åk. Självklart träffade han slutet av backens största träd. Det gick dock bra och vi kunde fortsätta åka pulka i flera timmar. Jag ställde mig dock längst ner istället.

Snö och barn, riktigt bra!

/Marcus

Familjen och jag

Min tanke med denna loggbok är ju, förutom att skriva om vad som händer i livet, att titta lite på mina olika delar i livet, göra en liten analys, och sedan utifrån detta se vad jag kan sätt upp för mål för att utveckla mitt liv.

Idag tänkte jag skriva om min familj och försöka känna av vad jag anser är viktigast med den.

Min fru och jag träffades på en skolgård under en hösttermin för 25 år sedan. Vi kände varandra inte och visste ju absolut inte att vi en dag skulle gifta oss. Hon hade precis flyttat till samma stad som jag bodde i, och vi hamnade i var sin parallellklass. I gymnasiet blev vi klasskamrater och det var där vi möttes på riktigt och blev ett par.

Några år senare föddes vårt första barn. Moa kom till världen. En liten och gudomligt söt bebis som fångade hela släktens uppmärksamhet under några år. Tre år senare kom lillebror Max och han kom som en härlig frisk fläkt in i familjen. Och ytterligare tre år senare kom Måns, och det skulle snart visa sig att han var lika glad och positiv som sina storasyskon.

Det var när Måns kom till familjen som "vi" blev en helhet. Inte för att det var just han som kom, men för att vår tanke om hur en familj skulle se ut hade blivit sann och vi då kände oss som en hel familj.

Vårt gemensamma äventyr hade startat.

Familjen är en otroligt viktig del för mig och kommer alltid i första hand. Detta är inget som jag tvingat mig till att tycka, så har det alltid varit, och jag märker också att när familjen går först i mina prioriteringar, då mår jag bättre.

Även i min "första" familj från min uppväxt betydde gemenskapen otroligt mycket. Vi gjorde många saker tillsammans och vi-känslan var alltid tydlig. Detta skapar en trygghet i grunden och som barn tror jag att detta är mycket viktigt. Helt säkert kan man finna denna trygghet på andra sätt, men att finna den i sin familj ger en bra bas att utgå från.

Min fru Anna och jag har alltid varit noga med att ta tid för barnen. Fram till i år har vi båda sett till att inte behöva arbeta heltid. Detta ger ju självklart ekonomiska konsekvenser, men vi har sett det viktigt att finnas där för dem. Vi har valt närvaro framför pengarna.

Närvaro betyder ju dock inte alltid att man är tillgänglig bara för att man finns i rummet. Vi vet ju alla (eller?) hur lätt det är att fastna i arbete, mail eller annat i t.ex. datorn som gör att man säger de tråkiga orden: "Vänta lite, jag ska bara..."

Tillgänglighet är något jag vill prioritera när det kommer till familjen. Att finnas där, vara närvarande och så lite som det är möjligt säga den där Alfons-meningen...

Nu börjar jullovet och vi kommer vara lediga tillsammans i tre veckor. Ibland är det intensivt, ibland bråkar vi, men framförallt är det mycket roligt och oftast underbart.

Jag älskar min familj, och det vill jag fortsätta att få möjlighet att göra. Detta är viktigt för mig.

Idag har vi satt upp vår gran. Då är julen nära!
Njut i kylan och värm kroppen med lite glögg!

/Marcus

En förebild

Ibland träffar man människor som bara känns helt rätt. Personer som är allt det där som man själv skulle vilja vara. Sedan kanske man vill vara lite annat också, men om man då fick med allt det där som personen hade, så skulle det bli så mycket bättre. För mig är detta en förebild. Någon som representerar något som jag tycker är bra och också vill vara.

Idag var min fru Anna och jag på begravning i Lysekil. Det var Margit Olsson som hade avlidit och nu var det dags för begravningsgudstjänst. Oftast har jag väldigt svårt för begravningar, tycker det är lite jobbigt när människor gråter av sorg och saknad.

Den här begravningen var väldigt fin. Det finns nog många anledningar till detta. Den första var att Margit, vi brukar kalla henne Moster, blev 98 år. Hon bodde fram till i höstas, själv i sin lägenhet i Lysekil och klarade sig mycket bra. Lite hjälp av hemtjänsten var det enda hon behövde. Hon blev aldrig beroende av någon för att klara av att leva livet.

En annan anledning var att det var väldigt många människor som kom på begravningsgudstjänsten. Prästen påtalade under lunchen som följde, att om Moster hade gått bort vid 80, då hade kyrkan varit full. Det var och är nämligen väldigt många människor som följt Moster och som blivit berörda av hennes sätt att bemöta dem. Jag tror nämligen att Moster var beroende av att se och bekräfta andra människor. Detta sätter sina spår.

Moster arbetade under sin yrkesverksamma tid som lärare i Lysekil, och de flesta som är uppväxta där har mött henne i skolan. Idag efter begravningsgudstjänsten var det äldre damer, runt 70 års ålder, som berättade om hur Moster hjälpte dem att klara skolan och hur detta påverkade deras fortsatta liv. Hur många av oss har varit på vår lågstadielärares begravning, eller kommer att gå dit när det är dags?

En gammal elev från 50-talet skrev i en lokal tidning med rubriken "En älskad lärare":
"Individuella studieplaner var inte uppfunna ännu, men vår fröken använde sig av sin egen metod att behandla varje elev speciellt. En elev som hade svårt för sig i ett ämne fick uppmuntran för varje litet framsteg, medan den som lärde sig snabbare sporrades till nya tag. Själv hade jag svårt för multiplikationstabellen, som vi ju måste lära oss utantill. Då fick jag "omläxa" och så stannade fröken kvar med mig någon minut när kamraterna gick in på morgonen och så fick jag viskande läsa upp tabellen. Jag behövde inte skämmas i klassrummet. Vår fröken ville inte att vi skulle skämmas. Hon fick oss att känna oss värdefulla och duktiga - om inte alla på allt, så alla på något."

Varje sommar brukar min familj och jag vara ute och segla med vår Vega, en segelbåt som heter ForAnna (IV Anna), och då passerar vi Lysekil och självklart Moster. Det är kanske inte det mest spännande för barn från 3-9 år att hälsa på en 98-åring, men alltid har barnen velat och hoppats att vi ska åka till Lysekil för att hälsa på Moster (alla kallade henne så, även om det är svärfars moster). Jag tror att barnen kände så här, för de visste att de alltid blev bemötta med stor kärlek och bekräftelse. Moster såg varje individ och fick oss att förstå att vi alla vara speciella och unika.

Idag under begravningsgudstjänsen sjöng vi Psalm 217. Den handlar om något större, men den passar lika bra in på Moster och vår känsla av henne när vi närmar oss i vår segelbåt:
"All din nåd är en öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet."

Moster är för mig en stor förebild, framförallt när det kommer till hur man lever i förhållande till andra människor. I min strävan att vara lycklig i hur jag lever, kommer jag ta med mig många bitar från Moster i mitt sätt att bemöta och se andra.

Om du passerar Lysekil med båt, eller promenerar i den livliga hamnen. Titta då upp mot den stora kyrkan på berget. Tänk på Moster och hur hon med sin omtanke satte sina spår hos många människor.

Moster Margit, nu har du hittat hem!

Ett sista tack och farväl.

/Marcus

Inlägg Nr 1

Detta är loggboken för mitt liv.

Ett sätt att dokumentera vad jag siktar mot, vad jag är med om och hur jag uppfattar det som händer.

Här tänker jag skriva om mina dagar, mina drömmar och mina tankar. En dagbok för själ och tanke, men också för att hitta fokus för vad som är viktigt i livet.

Jag kommer nu de närmsta veckorna att redogöra mitt liv. Hur det ser ut just nu, en liten personlig analys, och hur jag skulle vilja att det var. Jag kommer efter min analys att sätta upp några mål för mig själv, som dels kommer att gälla för 2010, men även lite mer långsiktiga mål. Min "individuella utvecklingsplan" kommer jag utforma som ett personligt "balanserat styrkort", ett sätt att formulera sina mål, hur man gör för att nå dessa och hur man utvärderar för att se hur man lyckades.

"Balanserat styrkort" används mycket inom företag och olika organisationer. En tydlig och enkel modell för att jobba utifrån en vision mot olika mål. Min tanke är att detta skulle kunna vara ett bra verktyg för individen för att utveckla egna mål och drömmar. Varför då inte börja med sig själv?

Självklart skriver jag för mig själv och då hade det ju räckt att jag höll mig på ett Word-dokument i Mina dokument, men kanske jag samtidigt som jag skriver kan ge någon annan tankar och idér om hur man kan jobba med sin egna utveckling.

Nu börjar resan!

/Marcus