Bemötande, respekt osv

Det behövs inte mycket mer!

Denna (välkända men inte alltid lika välanvända) text har en elev skrivit och satt upp på en vägg i Kollaskolan i Kungsbacka. Om vi ändå alla hade följt detta enkla råd...

/Marcus

Allt upp och ner

Jag brukar ha som livsslogan: "Allt är möjligt!", men brukar för att helgardera mig lägga till: "...men ingenting blir som man har tänkt sig." I veckan fick jag reda på att mina föräldrar förmodligen kommer att gå skiljda vägar. Något som känns fruktansvärt tråkigt, även om man vet att det kan hända och att man ibland kunde se det komma.

Det som smärtar mig mest är dock sorgen hos människor som är mig nära. Det är så jobbigt att det gör ont. Det vill jag inte vara med om, samtidigt att jag ju vet att inget (eller en hel del) blir som jag har tänkt mig

Jag spelade även kvalfinal för att ta mig till poker-SM på Malta i slutet av september. Tyvärr så ville det sig inte, trots stor ledning under nästan hela turneringen... Tråkigt, men inte lika.

När allt runtomkring snurrar och man försöker samla sina tankar, då är det inte fel med den här kompisen som inte bryr sig mer än om att man är närvarande:

Vår lille hundkompis Iniesta.

Nu ska jag sova. Imorgon är en annan dag och då är allt möjligt igen!
/Marcus

Vaken, utvilad och ganska pigg

...och tiden gick. Vår blev sommar, sommar blev sensommar och hösten står för dörren. Inte trodde väl jag att det som var så mycket i början av april, sedan skulle eskalera och bli övermycket, så mycket att man inte ens mäktade med att sätta sig ner för att skriva några rader i bloggen. Som lärare borde man väl kanske förstå att april och maj inte är de lugnaste månaderna på året. Har man då hoppats på under med klockan och planerat in för mycket annat vid sidan om så hjälper detta till att fresta på: Familjen, jobbet, resor, artiklar, arrangera pokertävlingar, spela själv och inte minst barnens fotboll och gymnastik...

Då kom sommaren: Semester, segling, vänner, Gotland, vila, lugn och ro tillsammans med familjen. Tänk vad vila gör gott för själen. Och faktiskt ännu mer gott när tiden före varit full av måsten. Trevliga och roliga måsten, men ändå måsten.

Nu är sommaren och semestern över, och familjen har lyckats ställa om (nästan iaf)till vardagens tidiga mornar och korta nätter. Vi är utvilade, så detta känns bra!

Sommaren avslutades med att något som "var som gjort" för oss trillade in i vårt liv förra veckan. Vi slog till! Inatt har pojkarna, vår nya hund Cocker spanielvalpen Iniesta och jag sovit i vår nya fina Malö:



Att ligga i en guppande båt och njuta av stillheten, mörkret och vindens vinande i masterna är ganska gott.

Vi har ännu inte gett något nytt namn till denna pärla. De förra ägarna döpte henne till Tholena efter sina barn Thomas och Lena. Vi är inställda på att hitta ett nytt, mer för oss, passande namn. Max förslag är Glenna. Varför inte? Ett annat bra är från kusinen Isabella: Mmm... (efter Moa, Max och Måns). Bra tycker jag. Det lutar nog dock åt Maja. Detta efter Taubes sång "Maj på Malö". Dessutom kan man ju då döpa dingen (den lilla båten som hänger på släp) till Maja-B.

Imorgon kommer eleverna till skolan. Då startar arbetet på riktigt och då fylls återigen vardagen av roliga måsten och dygnen blir för korta för att räcka till. Då är det dags att prioritera och fokusera på det viktiga: Familj och vänner.

Vi ses därute, eller här!
/Marcus

You´ll never walk alone

Det har varit oerhört mycket i livet den senaste tiden. Full fart för familjen, på jobbet och fritiden. Inte så att det har varit knäckande, men en period då det varit mycket. Så är det ibland, och då kommer ett påsklov oerhört lägligt.

När jag känner mig trött, slut och bara vill lägga mig ner och gnälla. Då finns det mycket att tänka på som får mig i andra banor. T.ex. tanken på att man är frisk. Det räcker långt.

I morse blev det faktisk en timma fiske före jobbet. Ingen napp, men det var nog inte det viktigaste. Att bara stå vid havet en liten stund, känna vinden kyla nacken och kunna låta tankarna vandra iväg över vågorna, det räcker gott och väl.

Imorgon bär det av till Ängö och en lugn lång fredag. Förmodligen kommer det pratas både tradition och religion. Kul med barn som är intresserade av vad som händer runt omkring.

Just nu är det fotboll (och då kollar man) på TV:n. Liverpool, som varit ett engelskt favoritlag sedan Glenn Hyséns dagar i den gamla Beatles-staden, möter Benfica på bortaplan. De rödvita supportrarna har dock tagit sig ända dit, och även på motståndarnas arena kan man höra dem sjunga "sin" sång "You´ll never walk alone" med den tänkvärda texten:

"When you walk through a storm hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm is a golden sky
And the sweet silver song of a lark.
Walk on through the wind,
Walk on through the rain,
Tho' your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone,
You'll never, ever walk alone.

Walk on, walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone,
You'll never, ever walk alone."

Nu när det är lov ska jag, förutom att umgås med min familj och träna, hinna med några saker till:
- Gå och se Blåvitt x 2!
- Komma vidare i mitt balanserade styrkort. (Har blivit stiltje här i en stressig tid. Logiskt?)
- Göra IV Anna klar för sjösättning.
- Ringa några kända svenska pokerspelare och två kända fotbollsspelare för intervjuer som ska publiceras i min andra blogg och i ett månadsmagasin.
- Skriva ett utkast för framtidens Omvårdnadsprogram.
- Göra ordning vårt "extra-rum" i garaget.

Ja, man är ju aldrig helt ledig. Vill man det?

Trycka på bilden nedan, njut om du vill, men lyssna!

/Marcus

Bygg om, bygg nytt

Jag arbetar som lärare på Katrinelundsgymnasiet i Göteborg. En skola som i nuvarande skepnad byggdes på mitten av förra århundradet. Runt 1996 renoverade man upp skolan och byggde till en större entré, en aula och nytt bibliotek. Skolan behövde av olika anledningar ett ansiktslyft. Detta gick bra och idag är Katrinelund en av få kommunala gymnasieskolor som ligger i topp i staden när det gäller antal sökande elever per plats till gymnasiet.



Just nu bygger Göteborgs universitet en ny byggnad på "vår" skolgård. De bygger en idrottshall som också ska innehålla ett ytterst modernt testlab. Från mitt arbetsrum kan man följa arbetet och just nu har de blivit färdiga med den del som blir grund och källare under halva den nya byggnaden. Detta är ett imponerande jobb att följa. Många olika människor, som med sin speciella kompetens bygger ihop ett jättestort hus.

Tänk om uppbyggnaden av barnens kunskap i skolan skulle kunna byggas med samma precision. Då hade man förmodligen nått längre, samt att både tid och pengar hade sparats i senare åldrar...

Här är en bild från hur vår skolgård ser ut just nu. I bakgrunden syns den gamla idrottshallen som också skulle behöva sig en skönhetsoperation.



När skolan byggdes på 50-talet fanns det inte samma möjlighet till precis precision som det gör idag. Man lyckades för det mesta ändå att få ihop stora byggnader som klarar enorma belastningar. Trots bristen av avancerad teknisk utrustning fick man grunden, väggarna och taket att till slut passa med varandra.

Första gången man byggde upp Katrinelundsgymnasiet så hade man dock inte samma tur. På bilden nedan har hela bygget satt sig, vilket ledde till att det fick rivas och man var tvungen att bygga upp det på nytt, en gång till.



Även här tycker jag att man kan se en parallell till dagens verksamheter och organisationer, vare sig det är inom skolans värld eller något helt annat. Ibland måste man helt enkelt riva det gamla och bygga om. Bygga nytt för att det ska passa för dagens värld och de människor som lever idag. Det är inte helt säkert att något är rätt bara för att de har varit ganska ok i 100 år eller kanske mer. Ibland behöver man se att det lättaste och kanske bästa alternativet är att man börjar om från en ny grund...

/Marcus

Här är livet

I tider av reformer, sammanslagningar, omorganisationer och namndiskussioner så är det nu dags för den kanske viktigaste händelsen så här långt i år. Dagen som näst intill kan liknas vid en extra födelsedag närmar sig med stormsteg.

Vilken dag det är jag pratar om? Den allsvenska hemmapremiären för Blåvitt på Gamla Ullevi förstås!

Förra året, om än något senare, så var det dags för världspremiär. En underbar upplevelse, som kunde liknas med en helig händelse och kommer att vara historisk i många perspektiv. Fråga någon som var där!

För att få en känsla för hur det var, och förhoppningsvis kommer att bli, så kommer här en sammanfattning av matchen som inledde förra årets Allsvenska för mesta mästarna IFK Göteborg. Fotboll är livet, och Blåvitt är fotboll!

Se och njut!



Vi ses på Sektion F2 - familjeläktarn!
/Marcus

Funderingar

Några tankar och frågor:

- Undrar om snön hinner försvinna innan krokusen blommar...?

- Undrar om Jihad-Jane bidrar till att mångfaldsarbetet går framåt? Blir det lite mer balans i världen...?

- Can´t we all just get along...?

- Ser du skolan...:
...?

Vi hörs!
/Marcus

87 dagar till Göteborgsvarvet...

Att det nu "bara" är 87 dagar kvar tills Göteborgsvarvet går av stapeln i slutet av maj är både skrämmande och spännande. Skräckfylld förstjusning passar bra.

Det som gör det skräckfyllt är att det just är 87 dagar kvar, och att jag inte riktigt är på den nivån som jag hade önskat vara just nu. När man väl är framme på dagen för start i Göteborgsvarvet så blir det dock alltid en stor fest. Fullt med folk på och utmed banan och musikband som håller takten uppe. Jag längtar, och fasar...

Förra veckan var vi i Sälen för att åka skidor. Långa härliga skiddagar i högt tempo var målet, och så blev det. Sällan har jag varit så trött i benen efter några dagar "på ski", men det var ju också det jag ville. En vecka med intensiv benträning skulle ge mig en perfekt grund för vårens (jo, den är snart här...) hårda löpträning.

Vad hände då? Jo, väl hemma från Sälen faller jag, som de jämtländska björnarna, i dvala, knockad av en ruskig förkylning. Jobbade i och för sig i måndags, men under eget tvång. Väl hemma var det sömn som gällde. Perfekt att vara sjukskriven under sista OS-veckan skulle man kunna tro, men när OS går mestadels på natten och jag inte orkar vara vaken efter 23 och sover hela dagarna, då hjälper det inte...

Så denna veckan har aktiviteten på min löpträning varit som senaste tidens bloggande. Alltså väldigt låg. Idag är jag fortfarande hemma från jobb, men känner mig faktiskt lite bättre.

Imorgon blir jag hemma hur jag än mår, för barnens skola och förskola är fortfarande stängda pga snö på tak. Min fru ska dock jobba, hennes skolbarn ska med hjälp av bussar forslas till grannskolan. Kul lösning.

När jag bodde i USA så stängde alla skolor när det hade kommit ca 0,5 cm snö. Så vi har ändå en högre smärttröskel.

Nästa vecka ska jag vara fullt frisk igen. Och då ska här löpas! Håller tummarna...

/Marcus

Vision: Lycka

I onsdags hade Metro en artikel som behandlade ämnet lycka. Hur man blev lycklig, lyckoting som hjälpte oss nå större lycka och personer som svarade på frågan: "Vad gör dig lycklig?" Svaren som gavs växlade från enstaka situationer som "En kram" eller "Att klistra och limma med mitt askungen pyssel", till större livshändelser som "Friheten i Sverige" eller "Min familj".

För mig handlar lycka om att må bra. Att uppleva hälsa. Att slippa ohälsa.

Någonstans här vill jag försöka forma min vision. Den som ska ligga till grund när jag nu utvecklar mitt individuella "Balanserande styrkort". Men kan då en vision för livet vara: Att uppleva lycka?

Och vad är lycka för mig? Att få vara med familjen, att känna sig i god fysisk form, att göra ett bra jobb, att ha kul med kompisar, att slippa stress, att bli en duktig pokerspelare, att engagera mig i barnens aktiviteter, att klara ett maraton på under tre timmar osv. Allt detta bidrar till min känsla av att vara lycklig. Till en visst grad. För om någon av alla de delar jag håller på med i livet tar över, och blir för mycket, då kan det lika gärna bidra till min olycka.

Återigen märker jag att min känsla av lycka handlar om att hålla uppe en hälsosam livsstil. Vad är då hälsa? Enligt WHO´s definition av begreppet hälsa så innebär det: "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande". Nu har de ju fått kritik för att denna definition är alltför generell och kanske omöjlig att uppnå, men för min del så tycker jag ändå att målet att uppnå fullständighet i hälsa är ett mycket bra mål. Självklart ska vi sikta på att må helt bra, med balans mellan de fysiska, psykiska och sociala delarna.

Min vision borde vara ungefär så här: "Att leva ett lyckligt liv där jag mår fysiskt, psykiskt och socialt bra." En bra livsvision.

Nästa steg är nu att dela upp mitt liv i olika perspektiv, så kallade fokusområden, och se hur jag för varje del kan nå upp mot min vision.

De fokusområden som används i olika organisationer och bolag brukar vara t.ex.: Kunder eller brukare, Medarbetare, Ekonomi, Utvecklingsområden, Interna processer osv.

För min del har jag kommit fram till 6 st. fokusområden:

• Familjen
• Träning
• Jobb och Utbildning
• Fritid
• Vänner
• Ekonomi
  

För var och en av dessa fokusområden ska jag nu, med visionen i fokus, formulera 'Strategiska mål'. När man formar dessa, för respektive fokusområde, kan man ställa sig frågan: "Om jag uppnår min vision, var befinner jag mig då?"

Efter detta återstår följande uppgifter, som jag också ska utveckla i kommande inlägg:

• Att formulera 'Framgångsfaktorer': "Vilka är de kritiska framgångsfaktorerna för att nå de strategiska målen?"
• Att uppge 'Mått': "Vilka är nyckelmåtten som indikerar vår strategiska inriktning? Till varje mått knyts mål, kortsiktiga och långsiktiga, för respektive mått."
• Det sista steget för mitt "Balanserade styrkort" blir sedan utifrån det som kommer fram från punkterna ovan att ta fram min alldeles egna Handlingsplan: "Hur ser planerna ut för att nå målen för respekive mått?" Vad behöver jag göra för att nå mina mål?

Kanske låter krångligt, men det blir snart tydligare...

Resten beror på mig!

/Marcus

Motivation

Motivation är för människan som bensin är för bilen. Det som driver oss framåt.

I skolan pratar vi ofta om vikten av att förstå elevernas inlärningsstil. Vi måste förstå hur eleven lär sig bäst genom att lyssna, känna, se, pröva o.s.v. Detta ligger dock som steg nummer två. Det första viktiga steget för oss lärare är motivation. Att skapa ett intresse kring den kunskap vi ska hjälpa eleven att ta in och bearbeta. Vi behöver ibland "övertala" (lura om man vill) eleven att just den kunskap vi ska jobba med idag, är bra för dem. Ungefär som bilförsäljaren som får oss att tro att just den bilen är den enda som vi behöver av alla bilar.

"Allt i skolan kan inte vara roligt!", kan man höra från vissa lärare, ibland även föräldrar och andra. Visst, det kan jag hålla med om. Men allt vi gör på lektionerna ska vara intressant ur elevens perspektiv, och var går då gränsen mot roligt? För en sak är jag säker på: Inget som vi gör på lektionerna får vara tråkigt! När det är tråkigt, så har vi helt tappat greppet om att kunna motivera till inlärning.

Ett annat citat som jag inte gillar, men tyvärr hör ibland är: "Idag kunde vi nästan struntat i att ha lektion, för eleverna var helt ointresserade och omotiverade!" Det är ju dock precis detta som är en av lärarnas grundläggande uppgifter. Att skapa ett intresse och att motivera eleverna. Oavsett vilka faktorer som påverkar elevernas status för tillfället. Vi måste förstå och kunna hantera det som gör eleverna trötta, okoncentrerade, tankspridda m.m.

När man funderar över motivation så är det ju egentligen ganska enkelt att sätta fingret på det. Som för mig själv med att skriva i bloggen. Ibland blir jag motiverad att skriva flera gånger i veckan, och ibland tar det nästan två veckor mellan inläggen. Varför? Jo, det beror ju på vad det är som motiverar mig att skriva. Jag är inte så intresserad av att skriva om vad som händer varje dag i det (för mig) vanliga livet. Eller att klaga på vad någon annan (med ett annat perspektiv) har skrivit för (ur mitt perspektiv) dumheter i någon artikel, blogg etc. Jag vill skriva om tankar som rör mig, påverkar min inre utveckling och som sådant som jag kan behöva skriva ner för att ibland förstå. Det motiverar mitt skrivande.

Vad motiverar oss i livet?

När det gäller motivationen som på måndag morgon får vissa att gå till jobbet och brist på motivation som får andra att ligga kvar (och då menar jag inte personer som är sjukskrivna av olika anlednignar) samtidigt som man övertalar sig själv att man har lite väl ont i halsen, eller mycket väl kan tänka sig att ha feber och då istället ligger kvar i sängen. Vilken motivation är det som saknas? Intresse för sitt arbete? Meningsfullheten i det man gör? Nyttan för andra (om man nu bryr sig om det)? Varför klarar många av att motivera sig (själv) för att gå framåt i livet, medans vissa väljer att ligga kvar? Pengar som motivation räcker säkert långt, men hur långt?

Jag skulle gärna bli expert på att motivera andra. Detta är en av mina många drömmar för framtiden, att som någon slags "coach" jobba med motivering och målskapande. Att på något sätt hjälpa andra människor att gå framåt i livet genom att hjälpa personen själv att hitta vad som är viktigt för den egna individen.

Som ett led i att hitta min motivation i vardagen så har jag ju som tanke att skapa ett "Balanserat styrkort" för mig själv. Jag har dock stött på ett problem i detta. Jag behöver nämligen forma någon slags övergripande vision för mitt eget liv innan jag fokuserar på mina personliga delar (familj, arbete, fritid, ekonomi osv). Vad är min vision? Att leva? Att må bra och känna sammanhang i det jag gör? Att utvecklas som individ i min värld?
Återkommer kring detta.

/Marcus

"Divisi ma sempre uniti"

"Divisi ma sempre uniti" - så var texten på det halsband i form av ett hjärta som man kunde dela. Vi bar var sin del som ett tecken på vår kärlek till varandra. Orden betyder ungefär: "Delade men alltid tillsammans". Vi bodde inte tillsammans, umgicks inte alltid. Men alltid tillsammans. Sammanhållna av kärlek.

Jag pratar självklart om min då blivande fru som jag nu är gift med. Tillsammans försöker vi nu leda våra tre barn framåt i livet. En spännande resa. Just nu är vi mer tillsammans än delade. Också detta underlättas av kärlek.

Meningen "Divisi ma sempre uniti" har vi under den senaste tiden istället använt i böcker som tillhör vänner. Då har det varit vid ett eller kanske två tillfällen i samband med bröllop, och böckerna har varit gästböcker. "Skriv något trevligt i boken innan ni lämnar...", brukar man bli tillsagd. Ja, vi blev ganska nöjda när vi kom på att denna lilla mening även är mycket passande i sammanhang som detta.

När jag häromveckan satt och läste min fars blogg, så dök meningen upp igen. Men då i svensk tappning: "De var evigt förbundna, men åtskilda." Detta finns skrivet i julnovellen "Under granarna var allt vitt".

Återigen fick jag idag i samband med min far tankarna till detta lilla stycke. Vi satt nämligen och kommunicerade med varandra. Som vanligt ett samtal med varm ton, blandat med lätt underton av humor och besserwisserhet. Det känns alltid skönt med sin far närvarande, nåbar för tankar och öppen för reflektion.

När vår fyraåring Måns började prata, så slog jag på ljudet på Skype så att pappa PA skulle kunna höra. Vi satt alltså vid våra datorer uppkopplade via nätet. Hans mikrofon var trasig, men han hörde oss. Genom att skriva som svar så kunde även han delta i vårt samtal. Helt närvarande, här och nu.

En underbart konstig känsla när man tänker på det. Vi var här. Han där. Tillsammans. Inte bara i tanke, även på något sätt fysiskt.

"Divisi ma sempre uniti"

Denna relation har vi med många som står oss nära. Barn, fru/man, föräldrar, syskon och vänner. En härlig tanke, samtidigt ett stort ansvar som vi måste värna om. Värna om "uniti", så att det inte bara blir "divisi".

/Marcus

Ett citat värt att tänka på...

Detta lilla citat föll över mig när jag öppnade min kalender idag. Bra tycker jag och mycket tänkvärt:

"Endast en sak behöver ändra på sig för att vi ska uppleva lycka i våra liv - var vi fokuserar vår uppmärksamhet."
(Greg Anderson)

/Marcus

En härlig helg

Mitt "jullov" kunde inte slutat mycket bättre. Det blev en helg tillsammans med familjen. Lördagen ute i det underbara vinterlandskapet och söndagen inne i en idrottshall mitt i Halland.

Lördagens underbara väder såg vi till att utnyttja till fullo. Strax före lunchtid åkte barnen, en kompis till Max och jag ut till Smarholmen i Vallda. Där mötte vi upp med familjen Cullberg som var laddade med både pulka och vagn.

Isen låg tjock i badviken. Med oss hade vi korv med bröd, varm choklad, kaffe och gott om kläder. Vid den gamla betongbadbryggan gjorde vi upp eld vid iskanten, och njöt i den strålande ( men inte så värmande ) solen. Jo, värmde gjorde den allt, men mest på insidan. Ljuvligt att vara vid havet när det är vinter, lugnt och vackert.

I nästan 4 timmar höll vi oss på gränsen mellan land och hav, med solen vaktande på den blåa himlen. Till slut sa både kinder och tår ifrån, och alla var överens om att det var dags för hemfärd. En utflykt vi gärna gör om, och om det inte blir tillfälle, så kommer vi att minnas med glädje. Tack Oskar för denna strålande idé!

Kungsbacka-Postens fotograf hade också han hittat ut till viken, så har vi tur (?) så kanske vi finns med i tisdagens exemplar.

Söndagen blev också en familjedag. Nu fick även Anna följa med, och vi begav oss ner till Slöingehallen söder om Falkenberg där vår dotter Moa skulle spela fotboll. Fotboll, tjejer och massor av föräldrar kan verkligen skapa en härlig atmosfär. I nästan 5 timmar satt vi i den stora idrottshallen, på den lilla läktaren, och hejade på de tre Tölölagen som spelade mot tre andra hallandslag.

När cupen var slut hade Moas lag kammat hem segerna och glädjen var total. Som grädde på moset hade Moa lagt den sista och avgörande straffen i finalen. Tänk vilken stolthet och glädje man kan känna efter en dag i en idrottshall...

Att kunna släppa alla "måsten" och bara göra något, vad som helst, tillsammans med barnen, det är frihet. Jag är väl medveten om att alla varken kan, hinner eller får denna frihet. Därför känns det oerhört lyckosamt att få vara jag denna helg. Tack för det!

Nu är lovet slut och imorgon ska jag börja arbeta igen. Just nu känns detta ganska segt, men jag vet att det blir bra när jag väl kommer till min skola imorgonbitti.

Vi hörs!

/Marcus

Min hälsa och jag

Varje dag träffar jag elever i samtal om hälsa. Vad som är bra för oss själva och vad som är bra för andra; brukare, vårdtagare, patienter eller vad vi nu kallar dem. Tyvärr känner jag ibland att jag inte alltid lever som jag lär. Och när det kommer till hälsa så grämer det mig mer än mycket annat.

Det finns många delar av hälsa och grundläggande brukar vi dela upp dessa i fysisk, psykisk och social hälsa. Att man mår bra är en viktig del i livet och en förutsättning för att vi ska orka och klara av att arbeta med olika saker och att möta människor. Vi kan ju självklart klara oss med ohälsa under en kortare period i livet, men om denna period blir för lång så blir ohälsan destruktiv.

Alla delar av hälsa är viktiga att underhålla, men den som vi oftast pratar om är den fysiska. Kanske för att denna är lättare att känna efter hur den är, men kanske också för att den är lättast att göra någonting åt. Det går dock inte att bara fokusera på den fysiska hälsan, och definitivt är det så att fysisk, psykisk och social hälsa påverkar varandra. Till det bättre eller till det sämre.

Om jag ska sätta fingret på min egna hälsa, då är den mycket bra psykiskt. Jag känner mig pigg i knoppen, och stark rent mentalt. Även socialt känns det bra, men där kan jag ibland påverkas av att jag inte orkar. Här blir kombinationen social och fysisk hälsa väldigt tydlig. Jag är inte i samma bra form just nu som jag varit tidigare, och då orkar jag inte alltid heller hålla uppe min sociala sida och möta andra människor på det positiva och tillmötesgående sätt som jag önskar.

Det är väldigt lätt för mig att se vad som ligger till grund för min fysiska hälsa. Här kan man tydligt se tre stora delar som påverkar: Kost, sömn och motion.

Sedan vi fick vår dotter som i år fyller 11 år, har jag blivit mycket bättre på att äta rätt. Bra frukost, lunch, frukt emellan och middag. Under de bästa perioderna har kvällsmackan uteblivit, och detta påverkar inte bara magens utsida, utan även sömnen. Grönt till maten kanske vi inte är bäst på, men i och med mitt arbete på en skola med härlig salladsbuffé i bamba (skolmatsalen) så har detta också blivit bättre de senaste åren. Nu ska jag väl ändå tillägga att grönsaker finns på bordet även hemma, tyvärr inte lika ofta de dagar jag är ansvarig för måltiderna.

Sömn är något jag måste blir bättre på. Det är dock sällan så att jag inte har tid för att sova, jag tycker bara att det är så tråkigt att erkänna att dagen är slut och att jag måste sova. Under flera år har det inte blivit mycket mer än 6 timmars sömn per natt, och detta är alldeles för lite. Jag behöver säkert nära 8 timmar för att min kropp ska vara nöjd. Hur ska man klara detta när man måste upp kl. 06.15 varje dag?

Mitt stora problem när det kommer till min fysiska hälsa är motion. Tyvärr så påverkar detta mig på alla möjliga sätt. Framförallt när det kommer till vikt och form. Kanske egentligen inte spelar så stor roll, men det är roligt att vara i rätt vikt och i bra form. Utan tvekan så kan min vikt påverkas flera kilogram upp eller ner beroende av hur mycket eller lite jag tränat under en vecka.

En vältränad person är en gladare person. För mig stämmer detta, och då blir det också viktigare att hålla sig i form. Jag orkar tänka mer, jag orkar prata mer och jag orkar möte mer människor. Helt klart är träning något som påverkar min totala hälsa: fysiskt, men även psykiskt och socialt.

I min självanalys och målformulerande för 2010 så är hälsan och framförallt motion en viktig del. Jag återkommer till detta när jag ska börja utforma mitt "Balanserade styrkort". Nästa del att titta närmare på är min fritid. Vad gör jag av den tid som inte går till familj (kanske är detta en del av min fritid), jobb och sömn?

Idag har vi vaknat i ett underbart vinterlandskap. Det snöade nästan 30 centimeter här i Kungsbacka i natt, och det var lätt och mjuk snö. Jag är lite stel i ryggen sedan vi var i Klövsjö, men kunde ändå inte låta bli att skotta. På något sätt är det skönt att bara stå och ösa snö.

Imorgon ska Måns börja på dagis. Han är fyra år och hans dagmamma har blivit tvungen att sluta. Måns har sett fram emot morgondagen väldigt mycket, och det ska bli oerhört spännande att få följa med honom till hans dagis.

God fortsättning på det nya året!

/Marcus